Jag lever,
jag lever!..
men någon annanstans
säkert utan sans och balans..
Ibland hittar jag inte mig själv, om du förstår…
Jag kan söka flera dagar, utan minsta spår..
Och plötsligt är jag bara… rakt framför mig..
DÅ kan jag bli blyg och rädd… för mig…
Jag kan va farlig, kan va prydd med djävulens horn…
Klarar jag att leva med mig själv i ett alldeles för högt torn?
Kan du inte se mig? Jag ska göra det lättare…
Känn mig, andas mig, var mig! Du behöver ingen ersättare…
Eller… Är jag ett hologram, så lätt att se, men utan känsla,
….-ingen övertygande varelse som man lätt kan gränsla..
I ett försök att krama mig blir din omfamning allena…
Som lycklig falsk förhoppning kan jag aldrig förorena…